klattergoteborgen

Från att ha varit en exotisk sport för halvgalna människor har klättring nu blivit en bred motionssport. Detta beror kanske på något så banalt som att man i klättring i första hand tävlar mot sig själv och inte mot andra. Att ett stort antal klätterhallar har öppnat runtom i landet, vilket gör det möjligt att klättra inomhus under vinterhalvåret, har bidragit till idrottens popularitet.

Klättring delas vanligen in i olika kategorier beroende på underlag samt vilken utrustning som används. Därigenom kan man särskilja kategorierna inomhusklättring, klippklättring, isklättring och snöklättring, samt så kallad mixad klättring, där man klättrar på både klippor, is och snö.

Klättringsplatser

Poulära platser för klättring i Sverige är klipporna kring Ågelsjön i Kolmården, Norrköpings kommun, och Häggsta i Huddinge söder om Stockholm. Häggsta är en förkastningsbrant vid Albysjön, som upptäcktes och utforskades av Gillis Billing, mannen som introducerade klättringssporten i Sverige. Nedanför Stuguberget i Jämtland har Östersunds klätterklubb tillsammans med Ragunda kommun iordningställt tältplatser samt vindskydd, övernattningsstuga, eldstäder och dass. På berget hölls Sveriges första seriösa klättertävling 1988, och Svenska klätterförbundet har haft flera av sina årsmöten här.

Klätterutrustning

• Rep – det säger sig självt att klättring kräver detta. Det är repen som klättraren använder för att säkra sig.
• Sele – används vid de allra flest former av klättring. Klättraren tar på sig selen, om fästs i repen.
• Karbinhake – används för att länka samman rep och säkringar.
• Crash pad – är en tjock madrass, och kallas ofta ”padda” på svenska. Den används framför allt vid bouldering, d.v.s. klättring på stenblock med låg fallhöjd, som skydd mot skador vid fall.
• Kilar av olika slag används för att fästa säkringar vid klättring. Det finns både enkla kilar, som helt enkelt slås in i skrevor i berget, och expanderande kilar, som fälls ut efter att de förts in i skrevan.